Imorse gick jag ut för att springa, jag hade hunnit springa i kanske 5 minuter innan jag snubblar på en ojämn trottoar och ramlar rakt fram. Det första jag tanker på när jag ligger där platt på asfalten är om min mobil klarade sig. Det gjorde den inte. En rad svordomar började komma ut ur min mun innan jag avbröts av en orolig man som försökte hjälpa mig upp. Inte förrän nu insåg jag att jag faktiskt också var skadad. Vi pratade ett tag och han sa något som faktiskt stämmer: Han: How are you, that was a big fall, are you alright?
Jag: Yeah, I’m fine, I’m more worried about my phone.
Han: It’s a bit strange how these days a person falls and bleeds but care more about a shattered screen on the Iphone than herself.
Jag: I know, It’s a messed up world.
Efter ett tag lommade jag iväg hemåt igen. Bestämde mig för att rycka upp mig och inse att det inte är hela världen. Nu ska jag vända den här dagen rätt igen!
Stackars gumman! kram
ReplyDeleteHur gick det med dig då? Man kanske tänker att knän läker, men inte mobilskärm?
ReplyDeleteJag tror att det alltid har varit så att man har försökt rädda det man har i handen när man ramlar. Bara att nu har man alltid en mobil i handen.
Men hur gick det med dej då? Gjorde du illa dej,hur känns det nu?
ReplyDeleteStackars lilla du!
Kram från mamma